Alla vill inte bo i ett egnahemshus, fastän detta upprepas som en självklar finländsk dröm. De facto visar undersökningar att enbart en knapp tredjedel av alla helsingforsares drömbostad är ett egnahemshus, av barnfamiljerna i Helsingfors drömmer bara 40 % om ett egnahemshus. Finland har trots en omfattande flyttningsrörelse ännu väldigt långt för att nå samma grad av urbanisering som i t.ex. Sverige. För att uppnå samma mått av stadsboende borde en miljon finländare flytta från landsbygden till staden.
Eftersom en ökad urbanisering är en stark global trend är det att vänta att så också kommer att ske. Frågan om hur man skall sköta stadsplaneringen för kommande invånare är aktuell på flera håll inom Helsingfors, inte minst i de nya östra delarna av Helsingfors inkorporerats från Sibbo.
I den gällande Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) sägs det ingenting om kommande invånare. Relationen mellan de invånare som redan finns, ofta som grannar till nya stadsplaneområden och de som kommer att flytta in skulle märkbart förbättras om vardera parten kunde höras i ett tidigt skede av planeringen utöver byggbolagen. Det talas internationellt om 4P modellen, ett samarbete mellan det offentliga, företagen och både nuvarande invånare samt kommande.
Problemet med de kommande är att definiera vem som hör till gruppen. En lösning är att öka kommuninvånarnas möjligheter att ta ställning till stadsplaneringsfrågor. Det här kan motiveras dels med ett allmänt krav på ökad delaktighet och närdemokrati, men också med det faktum att 60% av alla personer som planerade att flytta inom den närmaste framtiden avsåg att flytta inom den egna kommunen. Var femte vill faktiskt flytta inom sin nuvarande stadsdel. Frågan om hur vi på ett rättvist sätt skall sköta stadsplaneringen för både nuvarande och kommande invånare är därför av högsta prioritet inom Helsingfors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar